Ännu en gång. Jag flyr, utan ett ord.

Jag är trött på mig själv. Jag är trött på att sakna dig. Jag är trött på att hoppas på något som aldrig kommer hända. Det har växt fast, våra små stunder. Väldigt korta, men så bra, stunder. Jag kan inte skaka av mig dom. Jag har försökt så många gånger, men det envisas med att gnaga sig fast. Så jävla ordentligt.

Jag är trött på att du dyker upp i huvudet varje kväll. Det gör ont, alla tankar på hur det kunde ha varit. Det kunde ha blivit så mycket bättre.