det gör ont, överallt.
ögonen svider och hjärtat värker.
jag har alltid försökt vara den där "snälla tjejen".
hon som alltid ställer upp när det behövs och finns där
när någon behöver en axel att gråta ut mot.
varför blir man då straffad för falska saker?
det är inget som jag förtjänar.
det går inte att förklara känslan.
ensam, misslyckad och helt hopplös
jag står ut med saker, förlåter och försöker glömma.
det är ofta jag gråter mig till sömns.
lättar på alla känslor och låter tårarna rulla ner för kinderna.
så länge ingen ser känns det bra.
på dagarna är jag glad, lycklig och positiv.
det är så alla vill att det ska vara.

men just nu vill jag inte vara glad.
jag orkar helt enkelt inte
jag har upplevt saker som har lämnat ärr,
men stoppat undan och förträngt.
det känns som allt kommer brista när som helst.
att gå in i en ny depression är det sista jag vill.
jag vet ingenting längre.