Tankar, känslor. Hur får man ur sig allting? Oftast rinner allt ner i fingrarna på mig och ut på tangenterna. Men får man verkligen skriva allting man känner? Vad kan tolkas fel, missuppfattas? Har ni någonsin känt er så kvävda, uppgivna på livet att ni bara vill skrika rätt ut? Skrika sig hes, få ut varenda liten otäck känsla som ligger och skaver i något hörn. 

Jag vet inte vad det är med mig idag. Jag är glad, samtidigt som jag bara vill bryta ihop. Spännande saker är på ingång. Men mitt i allt saknar jag dig så hela kroppen värker. Igår hittade jag en tavla du gjorde till mig för några år sedan. Helvetet brakade lös och jag kunde inte sluta gråta. Jag orkar inte med det här längre. Hälsade på dig på kyrkogården här om dagen. Bara det, känns helt ofattbart. Alla blommor fanns kvar, bevarade av kylan. Du skulle vara så stolt om du såg hur vackert det är, speciellt alla ljus som brinner för dig på kvällarna. 

Älskade du. Vad livet gör ont.