Klockan är åtta och jag är i Örebro. Nästan så att jag hade glömt bort att det finns ett klockan åtta. Som arbetslös träffas vi inte ofta.

Jag sitter i ett väntrum just nu. Väntar, inte på att bli hämtad, utan på att någon ska komma tillbaka. Om jag fick bestämma så skulle jag vilja skrika mig hes och springa det fortaste jag kan ut till bilen. Det känns som varenda bacill från de snörvlande människorna runt omkring mig ska flyga på mig när som helst. Det verkligen kryper i kroppen av obehag. Men jag antar att det är lika bra att leka normal, sitta kvar på den här hårda bänken och bara vänta.