förlåt mig bloggen, ty jag har syndat.
Det är tomt här inne. Det ekar. Nästan en känsla av död.
Har jag tid med bloggandet? Egentligen. Är jag motiverad? Inte det minsta. Jag har tröttnat. Helt och hållet. Vad finns det att skriva? Jag jobbar, äter, sover. Ointressant. Big time.
Ditt hjärta rusar, förbereder terrordåd. Du är snabb som ljus men kommer aldrig härifrån. Jag följer dina gnistor under tunga moln. Jag vet exakt vart du ska gå. En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån och det enda som är säkert är att jag ser dig.
Ditt hjärta rusar, förbereder terrordåd. Du är snabb som ljus men kommer aldrig härifrån. Jag följer dina gnistor under tunga moln. Jag vet exakt vart du ska gå. En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån och det enda som är säkert är att jag ser dig.
Kan man bygga något som bär oss med så lite ljus nu när kärleken blev trött och blind? Kan man få alla de här bitarna på plats till slut, när det enda som är säkert är att jag ser dig?
Stäng ute verkligheten. Älskling, slut ögonen. Hör du melodierna i natthimlen? Det kommer ta en evighet. Vi sluter ögonen och lyssnar på en psalm som bor i hjärtslagen, vad som helst utom verkligheten. Jag kan se dig, äntligen. Min vän, jag hör en sång i dina andetag. Rakt in i evigheten. Älskling, slut ögonen och lyssna.
Men vad fan, du måste lyssna nu för jag kan se dig.
Kommentarer
Trackback
