"Slipknot hade nio medlemmar. Bara åtta är vid liv.
Nio män spelar på scen i kväll. Bara åtta syns.
Paul Gray är död, men han står ändå där mitt framför oss"

Sonisphere 2011.
Just nu är det svårt att uttrycka sina känslor.
Dagen var den bästa på mycket länge, på sitt sätt.
Solsken, öl och mina fina, underbara vänner.
Och artister. Galet bra artister.

Vi var framme i Stockholm runt tio på morgonen,
letade oss bort till Gamla stan och dumpade väskorna på
vandrarhemmet, åt äcklig kebab i Jerusalem, drog tillbaka till
vandrarhemmet, fixade oss lite, drack några öl.
Sen vidare till Globenområdet, söderstadion.

Först spelade de lite mindre kända banden.
Så vi chillade mest, lyssnade lite, satt inne i öltältet.
Sedan var det dags att dra sig bort mot den stora scenen,
långt innan In Flames ens började spela, för att få en bra plats.
Och nog fan var den bra. Långt fram tillsammans med ett tusentals
andra människor som ville stå långt fram.
Så.. När In Flames väl drog igång började vi alla som stod
långt fram hoppa, studsa, röra sig väldigt mycket.
Kul, visst. För de som är långa. För mig blev det krosskador
och tre stukade fingrar. Men det var det värt.

Sedan när klockan började närma sig halv tio var det dags.
Söderstadion fylldes med allt fler människor.
Jag var glad, peppad, nästan nervös.
I sex, nästan sju år här detta band funnits i mitt hjärta.
Jag var som ett barn på julafton och när Slipknot klev ut på
scenen och publiken började skrika höll jag på att svimma.
Av lycka. Total jävla lycka.
Dessa idioter, genialiska puckon var helt galna på scenen.
Och utanför scenen. De surfade och sprang runt i publiken.
Jag tog på Shawn Crahan och tänkte för en stund att jag
aldrig mer skulle tvätta handen.

Det finaste var när Corey Talor hedrade Paul Gray,
sade att denna kväll var för att fira Pauls liv och musik,
inte hans död. Jag bröt ihop.

Så sjukt jävla bra kväll.