finaste håkan
vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel
och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig
på en betonglagd äng stod vi
du bad mig ta kärlek lätt som en vind
men jag var så ung och dumdristig och tårar rann ner för min kind
för vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
och vem vet hur länge vi har varandra
i en nedlagd hamnstad, full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek
Kommentarer
Trackback
